För någon månad sedan hittade jag en liten övergiven stuga ute i skogen när jag var ute och red. Jag blev kär direkt. Den lilla röda stugan med vita knutar och ett trasigt staket runt.
Idag promenerade jag med hunden dit för att kika lite närmare. Stället är en enda stor skrot/soptipp och jag började älska det ännu mer!
Det ligger skit överallt, även två gamla skrotbilar. När jag gick för att kika närmare på dem upptäcker jag att det finns ett skjul till huset med en ihop brakad utbyggnad. Där och då blev jag upp över öronen förälskad.
Det är som att ju värre det ser ut ju större potential ser jag och desto mer kär blir jag. Kanske har det med att göra att desto värre det är desto mer kärlek behövs. Desto värre det ser ut desto större chans är det att ingen annan bryr sig eller vill ha med det att göra. Vilket gör att all kärlek det kan få behövs, och jag blir i dem lägena villig att ge den kärleken.
Jag vet att vi pratat om ett skruttigt litet hus, men i min värd behöver även hus lite kärlek.
Men jag har även upplevt att samma sak händer för mig med individer. Kanske inte så ofta med människor men med djur. Den fula, den tråkiga, den tröga, den lata, den bråkiga, den galna, ja hur nu djuret upplevs av andra så vill jag alltid leta efter något annat. Kanske kan man säga att jag alltid letar efter ljuset inom individerna (och hus..)?
/ Jennie Orleifson
Eller så tycker du om utmaningar och sånt/såna som tacksamt visar förbättringar utifrån det jobb och den kärlek du lägger ner? 🙂