Min lärare

Gårdagens träning med Maja, eller snarare Majas träning med mig, var otrolig.

Jag fick flera fina glimtar av hur ridning egentligen ska vara.

Den största ljusglimten var när jag för första gången någonsin fick kontakt med Majas bakben med mina sittben i traven.  Att smälta samman i rörelsen, röra sig tillsammans.

Jag har hört instruktörer prata om det, men jag har nog aldrig riktigt förstått vad det egentligen menat. Jag har kunnat följa traven fint och jag har kunnat hjälpa till med att få ett lugnare tempo med hjälp av min sits rörelser, men det här var något helt annat!

Den här gången var det inte mina rörelser och Majas rörelser. Den här gången var det våran rörelse. Man skulle nog kunna säga att vi var ett.

Jag kan fortfarande minnas känslan och längtan efter att uppleva det igen är enorm.

Det är så fint att lyckas hitta dessa harmoniska ljusglimtar när man jobbar själv i sin vardagliga träning.

Det här är ingenting som jag har jobbat med massor på lektioner. Det är ingenting jag studerat och funderat över hur fasiken jag ska komma dit.

Det jag sökte var lite mer släpp i mina höfter, lite mer följsamhet i traven. Vad jag fick var så mycket mera.

Maja är en så fantastisk lärare som tålmodigt jobbat med mina brister. Ibland har hon pushat hårt, nästan till bristningsgränsen, men när jag kommit ut på andra sidan har jag alltid funnit något vackert.

Hon talar om när jag är ostabil, även om jag ibland har svårt att se det själv.
Hon belönar mig när jag kommit till insikt om viktiga saker vad gäller mig själv, henne och livet.

Kan man begära mer från en häst?

 

 

 

 

 

/ Jennie Orleifson